Ledsamt...

Ibland tror jag att jag möjligen är lite för positiv i vissa sammanhang. Men jag tänker att det är bättre än det motsatta. Jag har aldrig ansträngt mig för att vara positiv, jag bara är sån. Jag minns inte heller att jag har varit på något annat sätt. Jag gråter högst sällan, senast var för ett år sedan vid en kollegas begravning. Jag har nästan aldrig behov av att vara ledsen. Eller arg. Jag tycker bara att det tar energi. Jag orkar sällan ”reta mig” på något eller någon. Det fullständigt dränerar energi tycker jag. Dessutom brukar det vara helt meningslös sysselsättning, som inte leder till något alls.

Dagen idag har varit lite annorlunda för mig. Det hela började egentligen längre tillbaka, men tidigare i sommar började jag se dubbla reflexstolpar vid större vägar när jag körde bil. Störningen kom och gick lite. Så småningom stod de där dubbla stolparna längre och längre isär. För att göra en lång historia kort, hoppar jag sedan fram till i torsdags. Då kunde jag inte köra bil längre. Vi hinner ut på E20, när jag ser en röd bil i körfältet framför mig. Bekymret är att jag ser samma bil i körfältet bredvid... samtidigt! Innan vi hade möjlighet att stanna, upplevde jag också att bilen framför hela tiden svängde över mittlinjen och tillbaka, över och tillbaka... någonstans där börjar man fundera på om man är på väg att bli knäpp. Jag stannade bilen och Daniel fick köra både till Blekinge och hem igen. Jag ringde omedelbart upp min optiker och fick en tid direkt i måndags när vi var hemma igen. Ska erkänna att jag bara kunde med och berätta om den dubbla bilen. Jag sparade på storyn om den där bilen, som svängde fram och tillbaka, tills jag var hos optikern.

Väl hos min optiker visade det sig att det jag upplevt både finns och har ett namn! Det finns ett par orsaker till dubbelseendet och troligt är att min sjukdom har tagit en ny riktning och satt en ny inflammation som påverkar synen. Det får helt enkelt framtiden utvisa. Jag har fått ögondroppar att testa och nya linser är på gång. Inte säkert att linserna kan hjälpa till, men värt ett försök!

Så idag landade jag till sist de senaste dagarnas synproblem. Och jag kände mig faktiskt lite ledsen (nä, grät gjorde jag inte, men ledsen). Jag har varit med om otaliga och märkliga symtom under de senaste 13 åren; känselbortfall, ben som inte bär, synbortfall, konstant feber (sedan drygt ett par år), domningar och som ström som ligger och pirrar i fötter, händer och ben, en galen trötthet som gör att jag sover dygn i sträck så när som på några timmar, yrsel och jag minns knappt vad. Men när vi kom till det här dubbelseendet, då var det som om jag fick nog! Nu räcker det. Det handlar ju såklart om rädslan för att bli sämre och inte kunna finnas där för A. Hon hamnar alltid i mitt centrum. Oavsett vad. Kärleken till ens barn är ju stark.

Än så länge har de flesta symptom gått över förr eller senare. Ibland tar det veckor, ibland tar det år. Numera är jag aldrig helt bra, men jag har ändå bra perioder då det mesta flyter på som jag vill. Jag har fått börja att fördela orken dessvärre, men det kan ju ha med den där temperaturhöjningen att göra. Idag tappade jag framåtandan för ett par timmar på förmiddagen. Jag såg till att ha för händerna att göra hela tiden och se till att A hade att göra. I eftermiddag har allt varit mer som vanligt, men jag har varit lite matt. Imorgon är jag förmodligen helt som vanligt igen.

Livet. Upp och ner och upp igen! Det finns så många som har det så mycket sämre än vad jag har det, brukar jag tänka. Det blev jag återigen påmind om ikväll när jag pratade med en klok kvinna vars familj har drabbats hårt av sjukdom flera gånger. Mycket allvarligt dessutom.

Hepp! Uppskatta och vara tacksam för det man har - det är grejen det!

Med önskan om att både du och jag får vara friska!

/Lottie

#bestofnouw

With love

Lottie

Gillar

Kommentarer