Från ofrivillig barnlöshet till barn på 10 år - del I

Att kunna välja att bli förälder. Att bli förälder mot sin vilja. Att inte kunna bli förälder och sedan ändå bli. Ja, det finns många vägar in i ett föräldraskap. Den gemensamma nämnaren är att de flesta till slut landar i att föräldraskapet är något riktigt fint. Om man blir förälder. All respekt till dem som väljer en annan väg.

Innan jag och Daniel blev föräldrar hade vi varit ofrivilligt barnlösa i 10 år. 10 år!! Sjukt lång tid när man tänker på det i efterhand.

Varför jag skriver om detta just nu, är för att jag ser att det finns ett enormt intresse för graviditet och föräldraskap på den plattform jag är. Jag vill ingjuta hopp i den som försöker och försöker... Många gånger är ofrivillig barnlöshet en berg- och dalbana man inte varit med om tidigare. Man slits mellan hopp och förtvivlan varje månad.

Jag och Daniel hade en väldigt soft hållning till att bli föräldrar jämförelsevis, åtminstone till en början. Många provar att bli gravida några månader och kastar sig direkt in i undersökningar. Det tog några år, till och med, innan vi blev utredda. Ska erkänna att just tidsaspekten nog mest hade att göra med att jag har viss respekt för sjukhus och läkare.

Under 10 år hinner det hända mycket i ett liv. I princip alla mina jämnåriga vänner fick både ett, två och tre barn. Jag var lyckligt lottad och hade inga problem med att andra fick barn, jag vara bara odelat glad att det gick bra för dom. Jag vet att det inte är lika lätt för alla. En del har svårt att umgås med andra som är gravida till exempel. Inte så konstigt egentligen. Jag tänkte redan då, som jag skrev om härom dagen:

http://nouw.com/bysborn/negativism-goes-positivism-i-nio-punkter-37692442

Vi blev vad man kallar för utredda. Den utredningen sa egentligen ingenting. Det var inte förrän några år senare, när jag gjorde en titthålsoperation som det konstaterades att min ena äggledare var helt stängd och den andra nästintill. Strax senare konstaterades även att Daniel hade gott om simmare, men att de var riktiga livsnjutare och tog det lite för lugnt. Inte konstigt att det inte blev några barn.

Inget av detta hindrar att man gör provrörsbefruktning, IVF, med gott resultat. Så vi bestämde oss för att ställa oss i kö för att starta IVF. Första frågan var om vi skulle ställa oss i kö hos landstinget eller bekosta själva. De privata aktörerna hade vid tillfället något bättre resultat, men vi bestämde oss ändå för att ta emot de tre hormonstimuleringar som erbjöds. I alla fall var det vi trodde då, att vi skulle göra. Det var onekligen en del att sätta sig in i. Vi tog en sak i taget. Många mår väldigt dåligt av hormonerna. Jag mådde av någon vidunderlig anledning toppenbra!! Jag som normalt är en morgontrött människa, vaknade för första gången på mornarna INNAN väckarklockan ringde. Det var knappt så sköterskorna trodde på mig när de frågade hur jag mådde...

Under första hormonstimuleringen reagerade min kropp med att producera fler ägg än vad läkarna hade förväntat sig. Den högst uppsatte läkaren på avdelningen på Sahlgrenska blev inkopplad. Nu minns jag inte vad syndromet hette, men även äggstockar börjar växa och läget var väldigt allvarligt fick jag förklarat för mig. Det finns ingenstans för dem att ta vägen. De fick stopp på syndromet och vi gjorde tre eller fyra insättningar på uttagna ägg om jag minns rätt. Ingen av de insättningarna ledde till någon graviditet.

Under andra hormonstimuleringen mådde jag inte riktigt lika bra, men det gick ändå rätt ok. Under den här perioden kom jag över ny kunskap om ofrivillig barnlöshet, som till sist faktiskt gjorde att jag blev gravid. Det får bli en del 2 i ämnet om just det.

Men som sagt; har du svårt att bli gravid och verkligen vill bli det - kämpa på, det kan ta lång tid...

#bestofnouw

#nouw30daychallenge

With love

Lottie

Gillar

Kommentarer