Bullmamma eller pannkaksmamma!?

Alltså; jag älskar att vara mamma 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, i motgång, i medgång, sommar som vinter. Jag vet att det inte är så för alla...

Det har nästan blivit fult att tycka att det är toppen att vara förälder, för då är det snabbt någon som ska vara där och trycka ner en och säga att det där kan inte vara sant... så roligt är det inte. Jämt.

Alltså är det med det, som med så mycket annat. Man tycker olika.
Hur som helst gillar jag alltså att vara mamma. Helst en väldigt uppskattad sån. Det bästa är att jag har en dotter - som precis som jag - INTE gillar att bråka. Eller snarare ogillar att bråka å det grövsta. Vi kan tycka olika ibland (ganska sällan) - men vi vill inte bråka. Kan väl tillägga att jag har pratat med henne om hur onödigt, tråkigt och energikrävande det är att bråka, sedan innan hon ens förstod vad jag pratade om.

Ibland kan jag ge A andra alternativ, bara för att hon ska lära sig att argumentera för sin sak. Det gäller ju att kunna prata för sig i den värld vi lever i. Hon har ju inga syskon att ”öva” på heller, så då får jag vara den personen ibland. Synnerligen intressant.

Idag kände jag mig som en sån där ”bullmamma”. En sån mamma som det råder delade meningar om vad det innebär. Är det något dåligt, där mamman går upp i sin familj så till vida att det inte blir något kvar av henne? Eller är det en mamma som alltid har tid för sina barn och alltid har huset öppet för alla kompisar? Eller bakar bara bullmamman hundratals bullar varje år!?
Därom finns det olika åsikter.
Jag var snarare en pannkaks-mamma idag.
Vi äter ju alltid lagad mat två gånger om dagen. Men idag önskade sig A pannkakor. Och helt plötsligt var även jag sjukt sugen på det. När jag stod där och stekte för fullt kände jag mig ännu lyckligare än vanligt. För pannkaksdoften, smaken och mina två, som traditionsenligt när det är pannkakor på menyn, satt vid vår bardisk och mumsade och åt. Vi skrattade högt, fnissade, A kröp upp i Daniels knä, hjulade en sväng, tog en pannkaka till och allt var så där idylliskt.
Just sådant här läser man väldigt ofta i dagens tidningar, att så här är det inte. Det är istället barn som skriker, dörrar som smälls, sura föräldrar och ännu surare barn. SÅ är verkligheten. Allt annat är yta och ljug. Polerat på sociala medier.
Jag fattar ingenting.
Jag skulle fullständigt bryta ihop om det skulle vara så 50 procent av tiden. Eller ens 10 procent av tiden. Fy sjutton! Men det kanske är lätt att säga med ett barn.
Vad vet jag!?
Ja, jag vet ju att jag gillar att vara glad. Men vem sjutton gillar inte det!?


Vill visa er något så himla gulligt. Tycker jag alltså. Något som dök upp i mitt flöde ett antal gånger lagom till A:s födelsedag. Ett påslakan med örngott i rosa med spets. Som jag inte kunde motstå. Gissa om det gick hem!?

Lite skrynkligt, omöjligt att få slätt. Men jag tror ni fattar...

Det har förresten hänt något nytt i mitt liv! Jag har under en vecka eller två gått från att vara en extrem kvällsmänniska till väldigt kvällstrött. Jag. Den mest kvällspigga man kan tänka sig! Jag undrar just om jag till slut har blivit vuxen, eller om det är en tillfällig svacka!? Hur som helst är det väldigt skönt att VILJA gå och lägga sig.

Ja, det här blev ju ett inlägg där jag ”tänkte högt och fritt”. Ganska härligt att göra det ibland. Jag tar inte ansvar för att något av ovanstående varar för evigt. Jag njuter just nu. Av både pannkakor och barn.

Sov gott fina du! Det ska jag göra. För sova är jag fortfarande exeptionellt bra på!

#bestofnouw

With love

Lottie

Gillar

Kommentarer